Nu är man en ny erfarenhet rikare... Dock ingen rolig erfarenhet enligt mig själv men ändå, nytt är det iallafall.
Att erkänna för sig själv att man har ett alkohol missbruk trodde jag aldrig att jag skulle göra. Jag har inget missbruk, jag dricker precis som alla andra tjejerna i mitt kompis gäng. Varken mer eller mindre, helt normalt. Precis som alla andra gör.. Eller, alla vi dricker mer än vad som är egentligen är ok. Men jag är den enda som tycker att det är ett problem. Ett problem för mig. Jag kan ju inte prata för dom andra. Men hur som haver, jag har ett missbruk. Och det är alkohol. Man kan bli frisk och det tänker jag bli.
Har sen ett tag tillbaka träffat en kurator regelbundet. Vi pratar om dittan och dattan kring min bipoläritet och borderline diagnos. Hur jag mår och inte mår. Känslor hit och dit. Mycket gråtande. Även bra veckor då jag har varit glad. Hon har flera gånger försökt prata med mig om alkohol. Men jag har inte tyckt att det behövs. Jag har ju inget problem med det, det är det andra som är jobbigt. Inte alkoholen. Den gör mig glad för stunden och dämpar ångesten. Jätte bra har jag tyckt. Men för 2 veckor sen, under vårat samtal insåg jag helt plötsligt att "Herre Gud, jag har ett alkohol problem". Att även det är en orsak som gör att jag inte kan gå vidare och må bra. Att inse det var som att en sten föll från mina axlar. Det var befriande.
Där är jag idag.
Jag accepterar att jag är en alkoholist.,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar