23 november 2013

Det här med att vara singel

Att vara singel har aldrig varit min grej. Har alltid haft behov av att ha "nån" på ett eller annat sätt. Bekräftelse behovet har varit enormt. På alla sätt och vis... Ett destruktivt beteende har jag förstått nu.
Sen jag började med terapin för drygt 4 månader sen har jag inte haft haft nån ork till att söka bekräftelse. All min kraft har gått till att orka med vardagen med den bipolära diagnosen jag har. Att komma ur en djup depression och vilja leva igen. Att hitta dom rätta verktygen till det. Det börjar jag göra nu. Sakta men säkert så börjar jag hitta en balans i livet som jag är nöjd med.
Jag är t o m nöjd med att vara ensam. Nöjd med att inte känna det här konstanta behovet av nån sorts bekräftelse.
Nu är det ju inte så att jag vill vara ensam för alltid. Men jag måste orka med mig själv innan jag kan orka med en annan människa . Som det är idag kan jag inte ens tänka mig att vakna tillsammans med en annan människa. Allra minst att vakna hos nån annan människa. Jag vill vakna själv hemma hos mig och ha mina rutiner för mig själv.
Det känns helt absurt att jag ens kan tänka eller allra minst känna så här. Har aldrig gjort det.

Så man kan säga att "I'm in chock".


Ingen är gladare än jag, för det här betyder att jag är på god väg till ett lyckligt liv!

Ett tillägg. Vänner har jag behov av. Men det är ett helt annat behov

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar