27 november 2013

Uppe med tuppen i Solna

Är i Solna och hos barnens pappa. Han är bortrest så jag får vara här med sonen. Känns underbart att ha en normal och vanlig morgon för ovanlighetens skull. Dricka kaffe, Nyhetsmorgon och sen väcka sonen. Precis som det var när vi bodde i den gamla orten innan jag flyttade. Ända till fredag ska jag vara här. Vardags lyx skulle jag nog kalla det för. 
Måste dock åka en hem en sväng idag. Har glömt mobil laddaren. Hur dum kan man vara egentligen?

Men nu lite mer kaffe. 

26 november 2013

En liten tanke och att komma på sig själv

Som jag skrev igår så hade jag ångest. Ångest som jag inte riktigt kunde sätta ord på. Hade även en känsla av ensamhet. När den känslan kommer brukar jag även känna att jag orkar inte med det här längre. Att jag inte vill leva. Så var det även igår.

Idag har jag en helt annan känsla. Jag vill leva. Men fortfarande så finns ensamhets känslan kvar. Jag vet att den känslan hör ihop med att jag inte har min son boendes hos mig längre. Och det är så oerhört jobbigt.

Men vad jag kom på och tänkte i morse var att trots ångesten och ensamhets tankarna igår så ville jag inte ha alkohol. Jag tänkte inte ens på det. För den senaste tiden har alkoholen ändå varit min medicin mot ångest.
Känns lite som en befrielse att jag inte ens hade en tanke på alkohol igår.
Nu är det ju inte så att jag tror att det alltid kommer vara så men är glad att det var så igår.
Små steg är också steg i rätt riktning.

25 november 2013

Ångest

Har lite ångest just nu. Vet inte riktigt varför.....bara en obehaglig känsla i kroppen.
Är en riktig känslo människa och nu på kvällskvisten så har jag känt mig helt gråtfärdig. Känner mig så ensam och helt i obalans.
Hatar dom här kvällarna när känslorna tar överhanden. Vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv.
Det är såna här kvällar som man önskar att det fanns nån i ens liv.

A day from hell

Så kan man sammanfatta den här dagen. Har varit helt slut och bara legat i soffan. Önskat att nån hade tagit om hand mig. Fixat lite lätt mat och bara tyckt synd om mig. Men nu är det ju inte så. Och lika bra är väl det eftersom jag ändå inte orkar umgås. Dock hade jag önskat att mamma fortfarande levde, då hade man kunnat ringa henne och fått lite medkänsla, fått höra hennes tröstande röst.... Ibland saknar jag henne så oerhört mycket.

Men lite om gårdagens AA-möte. Det var minst lika bra som i onsdags. Kanske lite bättre till och med. Samma värme och gemenskap. Jätte skönt måste jag säga.
Det är många som har varit nyktra väldigt länge och lika många som inte har varit det. Och vad jag hör så har dom flesta verkligen varit på botten och vänt flera gånger. Otroligt starkt att vända allt det till ett nyktert liv.
Nu har ju inte jag varit i botten pga alkohol utan helt andra saker som har gjort att jag har varit där. Och jag känner verkligen att slutar jag inte dricka helt så kommer jag att hamna i botten igen och då är det tillsammans med alkoholen. Dit vill jag inte.
Så allt vad alla berättar ger mig en sorts styrka i att sluta dricka helt och hållet.

Det var dagens tankar

Varför blir man alltid magsjuk på natten

Det är en fråga jag har ställt mig många gånger.
Kommer ihåg när barnen var små då blev dom alltid sjuka på natten. Och man fick springa upp alldeles yr i huvet och byta lakan, torka golv och sen sitta med en hink. Hålla handen och torka runt mun. Och alltid fick man kväljningar själv.
Kommer inte ihåg när jag själv var magsjuk sist. Måste ha varit flera, flera år sen men inatt så var det min tur.
Hade varit på mitt andra AA-möte och jag mådde så illa. Först tänkte jag att det måste ha varit nåt jag ätit hos barnens pappa. Hade nämligen varit där innan då han har fyllt år i veckan som var. Men sen tänkte jag att alla borde ju bli dåliga om det hade varit maten. Fast jag mådde ju lite illa redan innan. Så efter en timme hemma så var det bara ett faktum. Jag var magsjuk och springandet till toan började. Säger bara fy fan!! Magsjuka önskar jag inte ens min värsta fiende.
Till kl 4 i morse har jag sprungit där. Sen var det äntligen slut. Några timmars sömn har det blivit nu. Lite trött är jag nu och inte så överdrivet sugen på nåt att äta men jag mår inte illa i alla fall.

Lite mer om AA kommer nog sen när jag är lite piggare.

24 november 2013

Lite mer Instagram





Längtar såå till det här. Att plocka svamp och bara strosa. Det är så fridfullt i skogen. Fågelkvitter, vinden som susar och dom underbara dofterna. En riktig njutning. 
Den här sommaren blev det ju inget av det här. Inga sköna promenader och definitivt ingen svamp. 
Men nästa år, då blir det garanterat både skog och svamp :-). 
Först lite jul och annat som gör livet värt att leva. 

En morgon utan kaffe

Skulle aldrig fungera för mig. Är såå kaffe beroende. Bara tanken på att kaffet skulle vara slut på morgonen ger mig huvudvärk.
Det blir alltid ca 3 koppar, slö tittande på nyhetsmorgon och läsning av bloggar jag gillar.
En skön start på morgonen skulle jag säga.

Oftast så skriver jag lite själv också. Som idag då det bara är allmänt och helt oviktigt.
Fast det är väl så när man inte har nån att prata med på morgonen. Vissa mornar saknar jag att ha nån och prata. Som idag. Idag hade jag kunnat ge min högra arm för att ha nån här, prata, dricka kaffe, titta på nyhetsmorgon och äta frukost med. Hade varit jätte mysigt.Sonen vaknar ju inte förrän vid 12 rycket så han är inget alternativ. Tror dock att det bara är en känsla just nu. Vill ju egentligen inte att nån ska störa mina rutiner.

Nu när jag har skrivit ner det så är jag ganska nöjd med att dricka mitt kaffe ifred :-)
Det får bli en kopp till


Box viner innehåller bekämpningsmedel

Det säger dom på nyhetsmorgon just nu.
Man blir alltså inte bakis av bara vinet utan man blir även dålig p g a bekämpningsmedlet som finns.
Så  det är därför jag har varit så bakis varje gång som jag har druckit ;-). Det hade alltså inget att göra med att jag hade druckit mycket :-)
Skämt åsido. Så är det ju inte.
Men är faktiskt inte ett dugg förvånad att vin skulle innehålla bekämpningsmedel. Nästan allt innehåller ju nånting som inte är bra för en. Så varför inte vin då?

Jaja... Nu kommer jag ju inte bli bakis igen så jag behöver inte oroa mig över det för min egen del.



23 november 2013

Instagram

När jag tittar på mina Instagram foton ser jag att det är mycket bilder på mig med ett vinglas i handen. Typ bara 2st utan. Så här kommer dom. 
Det första är hos "nån" och det andra är efter 4års kontrollen (efter hjärttransplantationen) på akademiska. 
Ok, det finns några till men det här var dom 2 första jag orkade bläddra till. 

Så, this is me. 

Det här med att vara singel

Att vara singel har aldrig varit min grej. Har alltid haft behov av att ha "nån" på ett eller annat sätt. Bekräftelse behovet har varit enormt. På alla sätt och vis... Ett destruktivt beteende har jag förstått nu.
Sen jag började med terapin för drygt 4 månader sen har jag inte haft haft nån ork till att söka bekräftelse. All min kraft har gått till att orka med vardagen med den bipolära diagnosen jag har. Att komma ur en djup depression och vilja leva igen. Att hitta dom rätta verktygen till det. Det börjar jag göra nu. Sakta men säkert så börjar jag hitta en balans i livet som jag är nöjd med.
Jag är t o m nöjd med att vara ensam. Nöjd med att inte känna det här konstanta behovet av nån sorts bekräftelse.
Nu är det ju inte så att jag vill vara ensam för alltid. Men jag måste orka med mig själv innan jag kan orka med en annan människa . Som det är idag kan jag inte ens tänka mig att vakna tillsammans med en annan människa. Allra minst att vakna hos nån annan människa. Jag vill vakna själv hemma hos mig och ha mina rutiner för mig själv.
Det känns helt absurt att jag ens kan tänka eller allra minst känna så här. Har aldrig gjort det.

Så man kan säga att "I'm in chock".


Ingen är gladare än jag, för det här betyder att jag är på god väg till ett lyckligt liv!

Ett tillägg. Vänner har jag behov av. Men det är ett helt annat behov

Om jag skulle skriva en bok

Jag som många andra har en önskan att skriva en bok om sitt liv. Speciellt vi som har upplevt något traumatiskt i våra liv.
Jag vill också göra det men har definitivt ingen ork till det. Jag är heller inte någon författare. Kan inte få ner alla tankar, känslor och upplevelser på papper. Jag kan skriva och skriva men när jag sen läser vad jag har skrivit så finns det varken rim eller reson i det. 

Några axplock kan jag dock ge:

Växte upp med en alkoholiserad mamma.
Flyttade hemifrån vid 16års åldern.
Jobbade häcken av mig för att kunna resa. 
Reste mycket och var borta länge
Fick mitt första barn när jag var 24
Träffade barnens pappa när jag var 26 (ja, han tog till sig min dotter som sitt eget barn), vi gifte oss efter 2år och fick en son ett år senare.
Mamma dog när jag var 27
Skilde mig vid 32
Fick en hjärtinfarkt när jag var 35
Träffade en ny man (love of my life) vid 36
Blev akut hjärtsjuk när jag var 38 som resulterade i en akut hjärttransplantation några månader senare.
Blev lämnad av min stora kärlek strax innan jag fyllde 41
Då rasade livet samman. Mycket alkohol, psykiskt instabil. 
2 suicid försök nu i år. Och en flytt till en ny ort.
Man kan tydligt läsa mellan raderna när alkoholen har funnits i mitt liv på ett osunt sätt.
Har jobbat heltid under hela tiden. Aldrig varit arbetslös.

Idag jobbar jag på att hitta mig själv igen och jag är på god väg.


 

 

22 november 2013

Lite rutiner

Det är så skönt med rutiner. Såna vanliga mamma rutiner som har när man har barn.
Idag kom sonen hem och det är så underbart att ha nån att laga mat till. Sitta tillsammans vid bordet, äta och prata lite om allt möjligt. Saknar det så mycket när han inte är här.
Så dom här helgerna när han väl är med mig njuter jag till fullo. Och skämmer bort honom ordentligt. En varannan helg mammas rättigheter kallar jag det för.
Har aldrig varit en varannan helg mamma förrän nu när jag flyttade hit. Det har alltid varit barnens pappa som har varit det. Men ibland ändras saker och ting i ens liv vare sig man vill eller inte. Och det har det ju verkligen gjort....
Längtar till sonen ska börja i gymnasiet för då kan han bo med mig varannan vecka. Det är dock 1 1/5 år kvar men det går fort försöker jag intala mig själv.

1 månad

Idag är det på dagen en månad sen som jag drack alkohol.
Det har egentligen inte varit så jobbigt att avstå från alkohol, det jobbiga har nog mer varit att erkänna för sig själv att jag är alkoholist. Att jag inte kan hantera mitt drickande när jag väl dricker. Det har jag aldrig kunnat. Det har som inte funnits nåt stopp när jag väl har börjat. Och då oftast på en fest. Har alltid druckit slut på allt och sen lite till. Efterfest har det också blivit. Eller jag har sett till att det blir det.
Så vill jag inte ha det. Jag måste hålla mig från alkohol helt och hållet. Därför ser jag mig själv som en alkoholist. Och jag behöver hjälp i att hålla mig nykter.

Helgen för en månad sen var jag på en middag/för fest hos en tjej som jag känner här och jag reflekterade över hur mycket vin hon drack. Mellan 6 och 9 han hon få i sig en och en halv flaska vin plus att hon drack en öl eller två. Hon hade dessutom druckit innan jag kom då det märktes så tydligt att hon redan var full. Sen blev det den lokala krogen med karaoke då dom här tjejerna gillar att sjunga. Där blev det mera öl.
Den kvällen drack jag inte så mycket då jag var bakis från kvällen innan. Men jag såg hur mycket dom drack och jag tänkte "det är ju precis så här jag brukar dricka när jag går ut". Helt sjukt! Då bestämde jag mig för att inte dricka mer. Dock tyckte jag inte att jag var nån alkoholist. Det kom inte förrän två veckor efter på terapin när jag tog upp det själv. När vi satt där och pratade om alkohol så insåg jag det, jag är en alkoholist.
Dricker man så mycket både fredag och lördag och dessutom ett par glas i veckan så är man en alkoholist. Kalla fakta helt enkelt. Det var så himla skönt att inse och erkänna att det verkligen var så. Att det var ett problem som jag måste ta hand om. Annars är terapin helt meningslös. Jag kommer aldrig att hitta en balans i mitt liv så länge alkoholen finns där.
I dagsläget är jag dessutom väldigt sårbar för yttre påverkan och omständigheter. Skulle lätt kunna börja dricka varje dag och det skulle inte räcka med ett eller två glas per kväll då.

Jag vill inte det. Jag vill inte bli som min mamma var. Som drack varje dag.
Mina barn ska inte behöva uppleva det.

21 november 2013

Mitt första möte på AA

Var på mitt första AA-möte igår. Hade tagit mig mod till att berätta för en tjej som jag känner här att jag är alkoholist. Hon tog mig till mötet. Hade nog aldrig gjort det själv. Men nu är det gjort och jag så oerhört glad att jag gjorde det. Är även stolt över mig själv.

Jag var verkligen så nervös, händerna skakade och jag kunde inte ens hålla i kaffekoppen ordentligt. Nog för att mina händer alltid skakar mer eller mindre p g a alla mediciner jag äter, men nu var det som om jag led av långt gången parkinson.... Fruktansvärt.

Så där satt jag, bredvid fina L, skandes med min känsla av parkinson och var livrädd.

Det var ett sånt där första stegs möte och jag fattade ingenting. Dom läste upp nånting ur en röd bok som var som rena rama rappakaljan för mig. Det var Gud och det var högre makter hit och dit och jag tänkte hallåå, det här är väl verkligen nåt religiöst! Jag tror inte på Gud och jag tror inte att det är några högre makter som kommer att hålla mig nykter. Det är väl ändå jag som måste tro på mig själv.
Men hur som haver. Dom berättade om sina första gånger när dom kom till ett AA-möte och lite bakgrund och jag minns inte allt, typ ingenting. Men det var oerhört gripande historier och jag bara grät. Tårarna rann som i en syndaflod och jag fick kämpa med att inte gråta högt. Sen helt plötsligt var det min tur och jag tänkte, herre gud! Jag kan säga nånting utan gråta ihjäl mig. Fina L såg att jag inte var redo att ens presentera mig så turen gick vidare. Och så fortsatte det. Folk berättade, jag lyssnade och jag kände mig som en svamp som bara sög in andras tankar, känslor och erfarenheter. Det var helt otroligt.

När jag väl kom hem så var jag mentalt helt slut. Det fanns inga tankar kvar, helt tomt. Satt i soffan med TV:n på och bara stirrade. Men det kändes ändå bra.

Om jag kommer att gå dit igen? Absolut! Oavsett Gud och högre makter så kommer jag att gå igen. Det var en fantastisk upplevelse! Välkomnandet jag fick och gemenskapen som jag kände var enorm.

Så ja, jag kommer att gå på söndag.

Händelserik dag

Det kan man verkligen säga att gårdagen var.
Först dom obligatoriska proverna som jag måste ta till akademiska var 3:dje månad, sen stressa iväg till beroendemottagningen. Där hände det inte så mycket. Medicin behöver jag inte, det räcker med terapi. Dock ska vi ha kontakt 1gång i månaden och det känns tryggt. Sen stressade jag i väg till livlinan i mitt liv, terapin. Varje onsdag går jag i terapi för att lära mig hantera min bipolära diagnos och att vilja leva igen. Att vilja leva har inte varit en självklarhet för mig under senaste året. Har även försökt att avsluta mitt liv en gång (en senare historia). Inte pga alkohol utan alla dom andra sakerna som fick mig att börja självmedicinera med alkohol. Men nu under dom senaste 2 månaderna så har den önskan nästintill försvunnit. Har bara haft en sån känsla 1gång. Vilket är helt otroligt då det var det enda jag tänkte på för bara 3månader sen. Då satt jag med telefonen i ena handen och vinglaset i andra, redo att ringa NoA 24/7.
Men det har försvunnit.
Tänk vad mycket terapi kan hjälpa en när man är motiverad till att få hjälp. Då ska det förstås vara rätt sorts terapi och det har jag nu. Så jag är oerhört tacksam över den hjälpen jag får här och att jag tog beslutet i somras och flyttade hit från det negativa och destruktiva liv jag levde i min gamla hemort. Nu kan det bara bli bättre.

Gjorde även nånting annat stort igår och det var att gå på mitt första AA-möte här i krokarna.
Men skriver jag om ett tag, måste få i mig lite sen frukost först.

20 november 2013

Tempo

Tänk att den här affären fortfarande existerar!! 


Snart dags för veckans terapi. Skulle inte klara mig utan dom samtalen. 

19 november 2013

Frissigthår

Dags att bege sig till frissan och fina Monika. 
Håret bokstavligen faller ur huvet. Men snart så, är det friskt igen. 
Inte längre frissigt och slitet. 

Mardrömmar

Vaknar upp och har ångest. Ångest över att jag har druckit alkohol. Känner mig helt mosig och trött i huvudet. Precis som man gör när man har druckit. Ligger kvar i sängen och funderar. Jag har ju inte druckit alkohol, det var bara en mardröm. Det känns så skönt!
Ångesten släpper omedelbart. Tittar på klockan och ser att det är en hel timme kvar innan jag behöver gå upp. Bestämmer mig dock för att gå upp, ingen ide att somna om. Är ju egentligen inte ens trött längre. Så jag masar mig upp och kokar lite kaffe.

Nu sitter jag här med mitt kaffe tittandes på nyhetsmorgon och bara njuter.

18 november 2013

Det här med alkoholism

Jag vet att jag skrev i ett tidigare inlägg att jag kan bli frisk ifrån det här. Det kan jag inte och det vet jag. Har vetat hela tiden. Alkoholism är en folksjukdom som man inte blir frisk ifrån. Det såg jag med min mamma och ser hos min pappa.
Men vad jag menar med frisk är nog mera min syn och tankesätt kring alkohol och att jag måste lära mig att jag aldrig mer kommer kunna dricka alkohol igen. Inte ens ett litet glas. I det friska innefattar även en sund livsstil. För även fast jag inte har druckit varje dag så har jag inte levt sunt överhuvudtaget. Dålig kost, dålig sömn, ingen motion, stress och sist men inte minst den bipolära diagnosen jag har. Den har haft ett fritt spelrum i många år.

Så gick mina tankar när jag kämpade på crosstrainern på gymmet och tyckte att det var så vansinnigt tråkigt att träna kondition.
Men nu är det gjort och jag så nöjd med mig själv.
Heja mig :-)

En bättre dag

Gårdagen var ju inte världens bästa dag. Kände mig så ensam med mina tankar. Som tur är så har jag min bästa vän T som man kan ringa när som helst. Även han som jag har en bipolär sjukdom så han förstår precis vad man pratar om. Han vet även om det här med mitt problem med alkoholen. År verkligen oerhört tacksam att han finns i mitt liv. En bättre vän kan man inte ha! Igår var dock ingen dag som jag kunde prata om mina känslor då jag hörde direkt att han inte var på topp. Så det blev jag som lyssnade på honom. Men det gör inget. Man måste ju kunna ge och ta. Det är det vänner är till för.

Men som sagt, idag känns det bättre.
Sov dock lite för länge enligt mig. Men hade egentligen inte förväntat mig nåt annat då jag satt uppe halva natten tittandes på netflix. Det blir lätt så när man är sjukskriven och inte har sina vanliga rutiner. Jag behöver ju inte ens gå upp på morgonen för att se till att sonen kommer iväg till skolan då han valde att flytta till sin pappa när jag flyttade hit. Det blev omöjligt att ta sig till skolan härifrån. Så jag förstår det.

Idag blir det en tur till gymmet. Behöver verkligen jobba på min kondition. För den är verkligen obefintlig.
Först en sen frukost.

17 november 2013

Mycket tankar

Tanke verksamheten går på högvarv just nu. Men ingenting kommer ner på papper om man nu säger så.
Har behov av att prata med nån, inte i telefon utan "face to face". Men vem ska jag prata med? Har ju inte berättat det här för nån. Känns som att om jag berättar så lämnar jag ut nåt som är väldigt privat. Jag litar inte på dom heller. Djungel trumman skulle gå fram fortare än vinden. Så är det på en liten ort. Alla vet allt om alla. Jag har dessutom vuxit upp där. Nu har jag ju i och för sig flyttat och här känner jag bara några stycken så det är inget alternativ. Känner dom inte så väl att jag skulle kunna dela med av det här. Så vad gör man?
Har t om funderat på att gå på ett AA-möte bara för att lyssna på andra och kanske prata själv. Men när jag sökte på det så såg jag att det är nästintill omöjligt att ta sig dit utan bil...
Typiskt. Jag har ju ingen bil. Sen är det mötet kl 19 på kvällen så bara det gör att jag inte kan åka kommunalt. Är sjukt mörkrädd. Och jag går inte ca 1km nånstans där jag inte hittar.




Så just nu känner jag mig ganska ensam med mina tankar

16 november 2013

Fluffiga tofflor


Då det är så kallt på golven så åkte dom här fluffiga sakerna fram...


Så nu är det fluffigt och varmt som gäller

Det blev städat


Ja, det blev städat och fint dessutom. Smyg startar även julen med min favvo skål från Iittala. 

Olika sorters beroenden

Det finns en uppsjö av olika sorters beroenden. T ex shopping, godis, cigaretter, nässpray, mat, träning, sociala medier (facebook, twitter, instagram m fl), spel, alkohol, sex, droger av alla dess slag,  för att nämna några av dom som jag just nu kommer på. Och alla får man abstinens besvär av när man försöker sluta. Mer eller mindre och på olika sätt. Vissa behöver man medicinsk hjälp med medan vissa räcker det med bara terapi. Vissa beroenden kan man sluta med, med bara ren vilje styrka.
Jag har haft 6st av dessa beroenden. Några av dom beroenden var mindre jobbiga att sluta med medan vissa får jag fortfarande jobba med. Mitt sätt att jobba med dom som jag har kvar är terapi och jag har verkligen kommit långt på väldigt kort tid. Kanske beror det på att jag för första gången har insett var problemen kommer ifrån och att jag är redo att ta tag i dom.
Alkoholen vet jag dock inte hur jag kommer att göra med. Kanske kombinera medicin och terapi, jag vet inte. Får väl diskutera det nästa vecka när jag har mitt andra besök på beroende mottagningen.

Så mer om det "later on"


Tror att jag behöver städa idag

Ja, om man tittar på köksbordet iallafall. För övrigt så är det inte stökigt här. Bara på det där köksbordet som tycks ha blivit en samlingsplats för reklam och lite annat smått och gott. 
Hör att grannen ovanför har tagit fram sin dammsugare så jag får väl göra detsamma. 


Men först ska jag njuta av min morgon med kaffe och frukost. 

15 november 2013

Det går över

Suget efter alkohol går över precis som det gör när man slutar röka. Det går över efter ett tag. Man dricker lite vatten och tar en apelsin så känns det bättre. Så gjorde jag när jag slutade att röka. Det funkar fortfarande.
Och ingen är gladare för det än jag!

Återigen känner jag mig stark!

Morgondagen kommer att bli bra.

Att vara uttråkad

Så är det. Jag så vansinnigt uttråkad just nu. Det är vid såna här tillfällen som jag brukar dricka vin, speciellt när jag ensam. Och just nu är jag sugen på vin. Galet sugen. Men jag har inget hemma och jag tänker inte gå till väninnan för att ta ett glas (läs flera). Jag kommer bara att ångra mig imorgon. Vill verkligen inte det. Vill inte ha ångest och känna mig misslyckad. Har gjort det så många gånger under det senaste halvåret då alkohol intaget har eskalerat till ett beroende. Så länge jag dricker alkohol kommer jag inte att kunna bearbeta dom bakomliggande orsakerna till beroendet.

Det är dags att sluta nu.

Det här med att träna

Tänk att jag har glömt bort hur skönt det är att träna på gym!! Jag fattar inte det.
För drygt 5 år sen tränade jag ca 5-6 ggr i veckan på gymmet. Jag var vältränad, konditionen var på topp, det bipolära fick inget frispel, alkoholen var ytterst begränsad. Typ nån gång då och då och då inga mängder bara nåt glas. För det kunde verkligen förstöra en hel veckas träning. Så det var aldrig värt det.

Sen dess har mycket hänt. Tar det dock en annan gång.

Men nu, idag, känner jag att det är dags att ta upp träningen igen.
Det är dags att ta tillbaka livet. Varken det bipolära eller borderline ska få styra. Och definitivt inte alkoholen!
Jag är starkare än så!

Positiva saker

Det gäller att göra positiva saker istället för allt negativt som jag har omslutit mig kring. 
Packar väskan och sticker till gymmet. 
När jag tränar, dricker jag inget. Vill inte förstöra träningen med alkohol. Helt meningslöst. 
Så det är dags att ta upp träningen igen. 


Och så var det fredag igen

Men den kommer inte bli som den har varit förut. Med andra ord en fredag utan vin.
Och det känns bra. Är inte det minsta sugen. Jag har egentligen alla möjligheter till det. Ingen son hemma och bjuden till en väninna för ett par glas men det blir aldrig så. För det första så vågar jag inte för det stannar ju aldrig vid 2 glas, och för det andra jag vill inte helt enkelt. Vill inte utsätta mig själv för det. jag vill inte utsätta mig för den ångesten som jag kommer att ha imorgon. Sen vill jag vara hemma. Länge sen som jag kände att jag vill vara ensam hemma. Att jag inte har ett behov av att träffa nån och dricka vin. Jag vill inte ens dricka vin i min ensamhet. Det har jag också gjort så många gånger.

Så känns det just nu.

14 november 2013

Att det ska vara så jobbigt att skapa en ny blogg

När den lilla bipolära jag sätter igång så finns det oftast ingen hejd på hur mycket jag kan och orkar göra. Allt går i rasande fart och ideerna bara sprutar fram. Jag kan sitta i timmar och bara skriva och skriva. Tankarna går så fort att många gånger finns det ingen rim eller reson i vad som skrivs.
Men så är det inte längre. Medicinerna gör det dom är tillför. Lugnar ner mig. Inga fler häftiga toppar då jag mår som bäst. Då jag är kreativ och kan allt! Jag kan sakna det.
Fast ändå inte. För när det sen dalar så blir man så tom. Kraften är borta och det enda som finns kvar är den enorma tomheten. Man är helt slut.
Det är så jag känner mig nu, tom och helt slut. Jag försöker trigga igång det maniska men det kommer inte fram. I en halvtimme till en timme orkar jag men sen gör medicinerna sitt. Tar udden av "roliga". Det är ju i och för sig det som är meningen men såå himla tråkigt.

Så där är jag nu.
Ingen kraft eller ork till att skapa en ny blogg på en dag.
Men skam den som ger sig. Nån dag kommer även denna blogg vara precis så som jag vill att den ska vara.






Att vara emotionellt helt slut

Efter gårdagens första besök på beroendemottagningen har denna dag varit emotionellt helt fruktansvärd. Inte så illa att jag vill ha ett glas rött, för det vill jag inte. Inte idag men vem vet hur det ser ut imorgon?
Hur som helst så har känslorna pendlat som på en gammal klocka där göken kommer ut en gång i timmen och gör sig påmind. Jag vet att det är så här vissa dagar och att det en dag kommer att bli bättre. Men det hjälper inte. Inte dom här dagarna.

Morgonen började ju ganska bra trots den arla morgonstunden. Det var kaffe, nyhetsmorgon och frukost. Även den obligatoriska Power Walken var skön. Det är nånting visst med det där när man andas och det ångar. Det är sådär krispigt. Den hala men uppfriskande PW:en gjorde att jag kände mig ganska stark. En stund...
Men sen, efter den korta vilan var jag som förbytt. Känslorna svämmade över och tårarna bara rann. Återigen samma känslor som alltid,  "jag orkar inte mer, när ska det sluta"?
Jag orkar inte vara denna psykiskt sjuka människa med dessa toppar och dalar. Skratt och gråt, förtvivlan över livet och nu även förtvivlan över erkännandet för mig själv att jag har ett alkoholberoende.  Allt det här sker inom loppet av några få timmar. För att sen helt plötsligt försvinna. Typ lika snabbt som dom kom.

Det är så här det är när man är bipolär med en emotionell instabil personlighetsstörning (läs borderline).

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/11257673/?claim=xqkw824ayuc">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Morgonens första tankar

Det var länge sen som jag vaknade vid denna okristliga tid som 04.40, eller pensionärstiden som jag kallade den i våras när jag fortfarande orkade jobba. Då var natt sömnen inte mer än 2-4 timmar per natt. Sen jobbade jag mina 8 timmar. Kom hem, var mamma och gjorde allt som man gör, som mamma.

Men då var inte alkoholen inblandad i mitt liv på samma sätt som den är idag. Då var det bara på helgerna och det är ju helt legalt.  Precis som så många andra svenskar, dricker bara på helgerna. Det är ju helt normalt. Det ser jag ju i min egna umgänges krets. Undrar hur många procent av svenska folket gör inte det egentligen, dricker bara på helgerna? Har inte googlat på nån statistik om det, man kanske skulle göra det.

På fredagarna längtade man hem för att kunna "koppla av" och att få hälla upp det där efterlängtade glaset med  rött vin. Så gott det var!! Att laga mat med goda röda bredvid var veckans höjdpunkt. Det blev ju dessutom mycket roligare. Eller!?

Men det var aldrig roligt på söndagarna, när ångesten kom. Ångest över att det är måndag nästa dag,  ångest över att  man har druckit för mycket. Och inte reflekterade jag så mycket mer över det. Inte mer än att jag ibland kunde tänka, nästa helg blir det inget. Men det blev oftast samma sak igen. Det som varit helgen innan var som bortblåst när fredagen kom igen. Så återigen var det såå gott med det röda till matlagningen.

13 november 2013

Hur kan det ha blivit så här?

Den frågan har jag ställt mig ett antal gånger sen jag insåg problemet.
Egentligen så vet jag svaret. Det är ärftligt och jag har en sårbarhet just nu som har gjort det så mycket lättare att ta till alkoholen för att slippa tänka.
Att det är ärftligt det vet ju alla men jag trodde aldrig att det skulle drabba mig. Jag är ju så mycket starkare än vad mamma nånsin var och vad pappa är.
Men ack så fel jag hade... Här sitter jag nu i min lägenhet, i en ny stad och undrar hur kunde det bli så här?
Men jag vet ju svaret.... Jag är sjuk. Fysiskt helt frisk idag men mentalt helt färdig. Min bipoläritet kommer alltid att finnas där. Det är inget jag kan ändra på. Men jag kan lära mig att hantera den med rätt medicinering och en hel del terapi. Borderline och alkoholismen kan jag bli frisk ifrån. Men även det kräver både medicin och terapi.
Så istället för att kämpa med bara bipoläritet och borderline ska jag nu även kämpa med alkoholen.
Kämpa, kämpa, kämpa..... Det är väl det nya led ordet för mig. Igen!!!!

Jag ska fan kämpa!!!
Har överlevt värre saker så det här kommer också att gå. Nu är det bara min egna vilje styrka som styr.

En ny erfarenhet

Nu är man en ny erfarenhet rikare... Dock ingen rolig erfarenhet enligt mig själv men ändå, nytt är det iallafall. 
Att erkänna för sig själv att man har ett alkohol missbruk trodde jag aldrig att jag skulle göra. Jag har inget missbruk, jag dricker precis som alla andra tjejerna i mitt kompis gäng. Varken mer eller mindre, helt normalt. Precis som alla andra gör.. Eller, alla vi dricker mer än vad som är egentligen är ok. Men jag är den enda som tycker att det är ett problem. Ett problem för mig. Jag kan ju inte prata för dom andra. Men hur som haver, jag har ett missbruk. Och det är alkohol. Man kan bli frisk och det tänker jag bli.

Har sen ett tag tillbaka träffat en kurator regelbundet. Vi pratar om dittan och dattan kring min bipoläritet och borderline diagnos. Hur jag mår och inte mår. Känslor hit och dit. Mycket gråtande. Även bra veckor då jag  har varit glad.  Hon har flera gånger försökt prata med mig om alkohol. Men jag har inte tyckt att det behövs. Jag har ju inget problem med det, det är det andra som är jobbigt. Inte alkoholen. Den gör mig glad för stunden och dämpar ångesten. Jätte bra har jag tyckt. Men för 2 veckor sen, under vårat samtal insåg jag helt plötsligt att "Herre Gud, jag har ett alkohol problem". Att även det är en orsak som gör att jag inte kan gå vidare och må bra. Att inse det var som att en sten föll från mina axlar. Det var befriande. 

Där är jag idag. 
Jag accepterar att jag är en alkoholist.,