Efter gårdagens första besök på beroendemottagningen har denna dag varit emotionellt helt fruktansvärd. Inte så illa att jag vill ha ett glas rött, för det vill jag inte. Inte idag men vem vet hur det ser ut imorgon?
Hur som helst så har känslorna pendlat som på en gammal klocka där göken kommer ut en gång i timmen och gör sig påmind. Jag vet att det är så här vissa dagar och att det en dag kommer att bli bättre. Men det hjälper inte. Inte dom här dagarna.
Morgonen började ju ganska bra trots den arla morgonstunden. Det var kaffe, nyhetsmorgon och frukost. Även den obligatoriska Power Walken var skön. Det är nånting visst med det där när man andas och det ångar. Det är sådär krispigt. Den hala men uppfriskande PW:en gjorde att jag kände mig ganska stark. En stund...
Men sen, efter den korta vilan var jag som förbytt. Känslorna svämmade över och tårarna bara rann. Återigen samma känslor som alltid, "jag orkar inte mer, när ska det sluta"?
Jag orkar inte vara denna psykiskt sjuka människa med dessa toppar och dalar. Skratt och gråt, förtvivlan över livet och nu även förtvivlan över erkännandet för mig själv att jag har ett alkoholberoende. Allt det här sker inom loppet av några få timmar. För att sen helt plötsligt försvinna. Typ lika snabbt som dom kom.
Det är så här det är när man är bipolär med en emotionell instabil personlighetsstörning (läs borderline).
<a href="http://www.bloglovin.com/blog/11257673/?claim=xqkw824ayuc">Följ min blogg med Bloglovin</a>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar