Var på mitt första
AA-möte igår. Hade tagit mig mod till att berätta för en tjej som jag känner här att jag är alkoholist. Hon tog mig till mötet. Hade nog aldrig gjort det själv. Men nu är det gjort och jag så oerhört glad att jag gjorde det. Är även stolt över mig själv.
Jag var verkligen så nervös, händerna skakade och jag kunde inte ens hålla i kaffekoppen ordentligt. Nog för att mina händer alltid skakar mer eller mindre p g a alla mediciner jag äter, men nu var det som om jag led av långt gången parkinson.... Fruktansvärt.
Så där satt jag, bredvid fina L, skandes med min känsla av parkinson och var livrädd.
Det var ett sånt där första stegs möte och jag fattade ingenting. Dom läste upp nånting ur en röd bok som var som rena rama rappakaljan för mig. Det var Gud och det var högre makter hit och dit och jag tänkte hallåå, det här är väl verkligen nåt religiöst! Jag tror
inte på Gud och jag tror
inte att det är några högre makter som kommer att hålla mig nykter. Det är väl ändå jag som måste tro på mig själv.
Men hur som haver. Dom berättade om sina första gånger när dom kom till ett
AA-möte och lite bakgrund och jag minns inte allt, typ ingenting. Men det var oerhört gripande historier och jag bara grät. Tårarna rann som i en syndaflod och jag fick kämpa med att inte gråta högt. Sen helt plötsligt var det min tur och jag tänkte, herre gud! Jag kan säga nånting utan gråta ihjäl mig. Fina L såg att jag inte var redo att ens presentera mig så turen gick vidare. Och så fortsatte det. Folk berättade, jag lyssnade och jag kände mig som en svamp som bara sög in andras tankar, känslor och erfarenheter. Det var helt otroligt.
När jag väl kom hem så var jag mentalt helt slut. Det fanns inga tankar kvar, helt tomt. Satt i soffan med TV:n på och bara stirrade. Men det kändes ändå bra.
Om jag kommer att gå dit igen? Absolut! Oavsett Gud och högre makter så kommer jag att gå igen. Det var en fantastisk upplevelse! Välkomnandet jag fick och gemenskapen som jag kände var enorm.
Så ja, jag kommer att gå på söndag.